Biiiil och tåg

Vi kanske nämnde i förra inlägget att Lena snart skulle ha semester och föräldraledigt igen? Om inte så gör vi det nu. Fem veckors ledighet är påbörjad. Tyvärr inte så mycket semester för Stefans del, men eftersom han jobbar åtta dagar och är ledig sex dagar så blir det minisemester varannan vecka.

Hur som helst. Eftersom varannan vecka innebär jobb för Stefans del så kände Lena att det skulle bli lite tråkigt att bara trampa omkring ensam hemma på slätten när Stefan kör tåg. Inte för att det i sig är något fel på omgivningarna, snarare att behovet av socialt utbyte är lite större än byn erbjuder. Och eftersom Lena gärna vill göra saker på en gång blir många planer lite impulsiva. Så sista jobblördagen tog hon tag i tanken på att ta med sig Ellen på en tripp ner till vänner i Skåne. Tyvärr skulle inte alla vara hemma de dagar som passad bäst, men en familj tog gärna emot besök.

Därefter följde en omgång ångest och nervositet för hur det skulle gå att åka tåg med barn och barnvagn. Som tur var erbjöd vårt boende sängplats åt Ellen så någon resesäng behövde inte följa med. Och varför valde vi tåg? För att 1,5-2 timmar i bil är vad Ellen klarar och sedan blir det jobbigt. På ett tåg kan man röra sig mer.

Lena är nog rätt van vid det är laget att kånka omkring med ett barn på egen hand och brukar planera utifrån att hjälp inte går att räkna med. Så även i detta fall. Så snacka om att bli positivt överraskad och djupt tacksam för vänner, bekanta och obekanta som ställde upp på alla möjliga sätt och vis! Det var lån av vandringsryggäck, hjälp i och ur tåg, erbjudande om att passa Ellen på tåget vid behov av toabesök och lån av spjälsäng.

Onsdagen började med att någon röjt ner vällingpaketet på golvet och tuggat hål på det. Tydligen smaskens även för katter... Efter frukost var det dags att packa det sista och stuva in det i bilen för att därefter ta med sig barn och Simba till veterinären. Ja givetvis var det årliga ultraljudet av hans hjärta samma dag som avresan... Personalen på Valla djurklinik fick redan dagen innan ett samtal från en stressad småbarnsmamma som undrade hur lång tid besöket skulle ta för hon skulle passa ett tåg. När vi kom dit hade de noterat att vi var under lite tidspress och gjorde en stor insats för att vi skulle hinna köra hem Simba i tid för att hinna till tåget. Vi hade verkligen inte krävt att de skulle göra det, men vi är sååå tacksamma. En stor guldstjärna till den fantastiska personalen på Valla djurklinik! Extra plus att Simbas hjärta var oförändrat, det vill säga ingen försämring.

Resan ner till Malmö var givetvis mest nervös och som vanligt var Lena lite rädd för att som småbarnsmamma vara till besvär för de andra resenärerna, men Ellen är en tuff tjej som anpassar sig till det mesta och höll sig på gott humör och det trots att hennes fyra första kindtänder är på väg ut samtidigt. Och medresenärerna var mest glada åt att se henne.

Summa sumarum var det här en mycket lärorik resa på många sätt. Varje grej som går att göra med ett barn stärker en. Det är så lätt att känna sig begränsad, men det mesta går att lösa med ordentlig planering - och det går att göra med kort varsel. Ytterligare lärdomar är att vår sulky tyvärr inte känns bra. Bromsen går i av sig sjäv när man försöker svänga genom att lyfta på framhjulen och det gör vagnen väldigt svårmanövrerad eftersom man istället måste lyfta på bakhjulen när man ska svänga. Och med tiden har vi nog också känt att en framåtvänd vagn ännu inte känns helt bra. Det känns betydligt bättre att ha Ellen vänt emot sig, dels för att ha koll men också för att minska risken för lite för många intryck.

En bärsele är fortfarande mycket användbar. Nu när Ellen är över ett år funkar det bra att bära på ryggen och det var en stor fördel när vi skulle ta oss på och av tåget. Den bärselen vi köpte för över ett år sedan funkar, men gissningsvis är Ergo baby (som vi lånade när Ellen var bebis) betydligt mer användarvänlig. Lena fick tyvärr tryck över nyckelbenen och en hel del spänningar i nacke och skuldror. Men den selen var bättre än ingen alls.

Och förutom allt det praktiska kring resan så var det väldigt skönt att komma iväg. Lite avkoppling från alla måsten i vardagen och härligt att träffa vänner och ta igen vad som hänt sedan sist vi sågs. Det är mycket uppskattat att ha vänner som tar en som man är och som man kan prata förtroligt med. Ellen och Lena tackar för mysiga dagar!

Stora barn är förebilder och bebisar myyyycket fascinerande.

Och även om vi åkte tåg så är det mest populära fordonet just nu: biiiiiil!